För mig finns det nog bara en. Kommer helt enkelt inte ifrån det. Jag älskar dig tills jag dör, det gör inget om resten av världen hör. Jag känner mig halv. Så var är resten?

Varför säger folk så himla mycket om känslor, man kan beskriva dem. Man kan beskriva någon som den viktigaste personen i ens liv, en person som ger den andre en guldkant i tillvaron. En person som ger en lycka, spänning, kärlek, vänskap och värme. Men sen när man förklarat allt det där är det som om man får något slags frikort att skita i resten(dvs bete sig som en idiot). Man kan gärna gå så långt att man beskriver sina känslor för den andre men sedan att upprätthålla det man sagt och bete sig därefter det verkar tamejfan omöjligt.

Och ni idioter till killar som tänker falla för mig, tycka om mig, få mig att tycka om er. Håll fast vid det för jag är fan trött på att ni ska bli tillsammans med mig, ge mig lycka å sedan vända mig ryggen. VISST MAN KAN HITTA FEL, man kan ångra sig och känna att personen är fel för en MEN KOM FÖR FAN INTE TILLBAKA och säg att ni ångrar er.

Antingen tycker man om någon eller så gör man det inte. Det finns inget mellanting och jag vill inte vara det mellantinget om du den där någon är så dum att tro att ett mellanting finns. Nu är jag förbannad.

Sluta göra slut med mig om ni ändå inte vill det, med mig finns inte 14 chanser. Kanske två.

Herregud.
Du förtjänar nominering för rollen du spelade, känner inte igen dig. Alls.


MEN MEN! Ny kula! Hej hopp fanan i topp, eller något åt det hållet.. Vad ska man annars göra? Fattar inkentinken.

Bra att man ska ha lite roliga aktiviteter för sig de närmsta dagarna så man överlever den här känslan som är skit jobbig. Vet inte hur jag ska beskriva hur jag mår just nu men men .. glad ändå eller nåt :)

Nu har jag ju faktiskt en blogg och nu tänker jag nyttja den till max för det är skit skönt att skriva av sig -Speciellt efter något sånt här.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag ska säga, hur känner jag? Puff... tom..
Men jag kommer på fötter det vet jag, jag har gått igenom tuffare saker än det här och sånt här gör en bara starkare. Nu har jag lärt mig saker av det här gångna året, vad jag vill ha och vad jag inte vill ha, samt vad jag Inte behöver. Det känns som om jag gått omkring i en bubbla i ett ex antal veckor, grubblat, analyserat, inte varit i ett rum till 100% utan som om tankarna varit på annat håll. Har inte kunnat se helhjärtat på en film för tankarna springer iväg. Kan ha himlans mycket att göra med vad jag fått kastat i ansiktet från någon som skall behandla mig väl. Saker han sagt som han fått förlåtelse för men som ändå stannat kvar i mig och gjort mig osäker paranoid och säkert helt skit jobbig att vara omkring... Ja jag blev nog hon som jag sa att jag aldrig ville bli, det byggt på min osäkerhet. Och är det meningen, varför skulle jag då gå runt och vara osäker?

Det var helt enkelt ingenting som skulle leda till något mer än det här och det får man fan ta. Nu biter jag i det sura äpplet och jag ska snart bli redo att leva för den enda viktiga person i mitt liv -Jag! För när fan handlade allt om mig sist?

Jag ska göra saker jag tycker om, omringa mig av mina favorit människor på jorden, skratta som en tok och leva.
Nu blev det här inlägget lite av en boost för mig själv och vad är egentligen fel med det?

Mitt hjärta bröts i tusen bitar för dagar sen, att sedan mista dig kom inte att bli min värsta skada. Skadan var redan skedd för mig. Mitt förtroende för andra är på noll och nu ska jag bli ännu bättre... Snart!

I'll do this!

Usch vad jag inte mår bra idag, jag ligger fortfarande i sängen halvnaken och vägrar stiga upp. Varit på toa dock, mer än så har jag inte lyckats göra.

Har extremt ont i magen, varför vet jag inte. Det gör bara ont så jag vill gråta. haha :)
Sedan har jag lyckats blivit hes på det också, kan det bli bättre? Och på denna lilla kaka ska jag också nämna att ingen vill leka med mig idag, absolut ingen som har tid för mig. Så vad gör man?

Man ligger kvar i sängen och tycker synd om sig själv..

...Ett muntert sätt att påbörja ett blogginlägg med va? Sådär lagomt intressant men ändå inte en lögn denna gång. Ja hörrni ni ni, jag är faktiskt lite nere för tillfället. Och det är så jävligt så jag vet inte ens varför, pajade en lampa när jag kom hem nyss så nu har min nattlampa pajat! KUL! Nu har jag bara tv:ns ljus som ska verka tryggande när jag sover. Men tjurig var jag redan innan så det måste vara nåt annat...

Av någon anledning sover jag med både tv och lampa tänd men nu pajade ju lampan som sagt.. AWESOME! Jag som trodde att jag hade växt ifrån det där.

Här kommer en bild på hur jag känner mig just nu:

 

"Snyggare kan ingen vara
än vår lilla Fia rara
Vågar ej gå ur sitt näste,
så hon bjuder på hemma fester.

Ljug du lilla skata,
här ska ingen dig få rata.

Och så ja bryter några armar,
vänder upp på dina tarmar, "

Vilken låt ??

Jag är upp och ner nu.
-På riktigt.


Var nyss uppe i Valsta och hämtade ut mina kläder från Rättvik, jag var orolig redan då. Hade mest i huvudet "Kommer jag ens vilja ha på mig det där igen?" "Tänk om kläderna inte är tvättade?" "Tänk om mina trosor är med i alla fall fastän jag inte ville ha med trosorna?" Sånt frågade jag mig på vägen upp.

Allt gick i alla fall bra och jag fick med mig det där helvetes paketet hem och började liksom öppna det. Det var en kartong och i kartongen var varje plagg i lagt i en varsin brun papperpåse. Likt hundskit. På varje påse stod det liksom "tröja" "solglasögon" osv, jag öppnade mitt "linne". Tog upp det och det luktade gubbe. Ni anar inte någonstans min oro som dök upp direkt, höll tårarna inne men de ville fan spruta ut. Linnet luktade förfan alla de lukter jag aldrig vill känna igen, det kändes som om jag var där igen, som om jag inte har kommit nån vart alls. Som om någon vill ge mig skit för att jag lyckats ta mig någonstans och slänga tillbaka äcklet i ansiktet på mig igen! Allt äckel jag duschade bort 6-7 ggr på raken kom tillbaka. Känns sjukt äckligt nu.

Men jag fortsatte öppna och vägrade ta i kläderna mer än att se på dem, men sedan såg jag att alla kläder hade en massa hål i. Förmodligen hade de tagit tyg prover, vissa hål hade bläck runt om hålen -Antagligen fingeravtryck de hade hittat. Gissa hur mina byxor såg ut?

Jag förstår allvarligt inte varför jag skulle ha hem mina kläder, jag tvekade till användning innan men nu vet jag att det ändå var onödigt. Eller omöjligt rent ut sagt.

Och nu mår jag bara sjukt äckligt, känner fortfarande lukten av typ gubbsvett. Kan inte hjälpa att grina nu, kan inte hjälpa att tycka synd om mig själv heller. 


Varför mig? :(

 

Ibland blir man så sjukt bitter, ja!!!!
Jag hatar när jag inte kan få som jag vill och jag hatar ännu mer när folk inte kan räkna ut själva vad fan problemet är!! Ännu värre är det när man känner sig sjukt ensam fastän man har familj och vänner, eller att man faktiskt känner sig ensam med någon sittandes bredvid.. Känt så nångång?


ÅÅÅÅÅH!



Btw, jag klarade äntligen ETT TEST på engelskan... yay

Haha satt och garva åt en massa ungar med deras kommentarer om kärlek :')
Jag fattar inte vad ungar får allt ifrån?








Dillidill som Donya skulle ha sagt. Asså sorry för inlägget, de var mest för att en viss person skulle läsat ;D